Feedback på föreläsningen och Medical Card
Fick idag ett mail ifrån Hansbo. Först och främst sälj våra proukter, ACHästprodukter vid dom sen samarbetar dom med mig vid mina föreläsningar om "Träning för ryttare" Mailet innehöll lite respons från föreläsningen som ja höll i Båstad för några veckor sedan. Alltid livrädd när jag ska läsa feedback, alltid rädd att dom ska säga att jag var värdelös. Men blev verkligen jätte glad över den ! Nästan bara positivt och känns bra att ha gjort bra ifrån sig. Alltid osäkert när man ger sig ut med någonting nytt hur det ska tas emot. Fick mig en lite "egoboost" nu till nästa tillfälle som jag hoppas bli snart :D Missar aldrig ett tillfälle att få prata. Ni som träffat mig vet att det inte är svårt att få denna munnen att gå. Har dock fått acceptera att det är sån jag är och alla runt mig har nog lärt sig att leva med det(?);) Som sagt brukar min Pappa säga att jag är väldigt lik min hund Trekki, terrier. Lika envis, lika hyper och som tror att hon är lite större än vad hon är ;)
Till något helt annat så ringde Mamma mig i morse och påminnde mig om att jag måste leta fram mitt "medical card". Medical Card är något man måste ha när man tävlar fälttävlan. Det är ett kort man måste bära på armen under sin terrängritt. I kortet står Namn, närmast anhörig, om jag tillåter blodtranfusion, om jag har några sjukdomar och vilken blodgrupp jag har. Ni vet sånt där man vanligt man brukar ha på armen när man idrottar;) Kom på att jag inte använt mitt sedan förra sommaren och var inte rikigt hundra på vad det var. Jag var ganska lugnt och sa att "Det ligger väl någonstans". Hon visst precis vad hon skulle säga för att få mig börja leta; "Ja, okej men hittar du det inte får du ta nya blodprover för att veta vilken blodgrupp du har". Åkte hem redan nu på lunchen och letade fram det;) Är totalt livrädd för sprutor! Förra gången vi skulle ta reda på vilken blodgrupp jag har fick Mamma ringa till sjukhuset och att dom fick ta fram min gamla journal från när jag tog bort halsmandlarna när jag var än si så där 7-8 år. Jag vägrade ta blodprov, grät nog till och med och bad på mina bara knän att hon skulle ringa ! Idag hade jag nog tagit proverna. Men hade varit med Mamma vid min sida!
Nu är det dax att träna terräng :)
KramKram // Emma
"We are exactly the same but still so diffrent"
Kommentarer
Trackback
